Rädda floran på havsstrandängar
Havsstrandängar är viktiga platser för unika djur och växter samt för friluftslivet. En ny studie visar att igenväxning kan ha allvarligare effekter än tidigare förväntat då många specialiserade växtarter som bara finns på havsstrandängar är starkt trängda.
Havsstrandängar hålls öppna genom bete eller slåtter och om det upphör tar hög vass över på bara ett par år och tränger undan de värdefulla djuren och växterna. Idag finns det bara en bråkdel betad strandäng kvar i Sverige. En ny studie av forskare vid Stockholms universitet, publicerad i Journal of Vegetation Science, visar att igenväxning kan ha allvarligare effekter än tidigare förväntat då många specialiserade växtarter som bara finns på havsstrandängar är starkt trängda. Utan lokala och regionala skötselåtgärder med omfattande betesdrift riskerar många unika växtarter att minska och dö ut när havsstrandängarna växter igen, med negativ påverkan på djurlivet.
Havsstrandängar vid Östersjön ingår i EU:s habitatdirektiv som särskilt värdefulla livsmiljöer. Här trivs fåglar såsom tofsvipa, strandskata och rödbena samt växter som ormtunga, kustarun och rödsäv. Flera växtarter är specialiserade och växer bara på havsstrandängar, men de försvinner om bete eller slåtter upphör då vass eller andra höga växter kan ta över.
Havsstrandängarna minskar stadigt
I den nya studien har forskarna kartlagt var de viktiga havsstrandängarna finns och analyserat växternas utbredning i havsstrandängar utefter Östersjökusten. Nästan en tredjedel av de funna växterna är så specialiserade att de inte kan växa på havsstrandängen utan bete eller slåtter. Havsstrandängarna utefter Östersjökusten utgör idag endast 3 procent av Sveriges värdefulla gräsmarker och de minskar stadigt i både antal och storlek.
– Med traditionella jordbruksmetoder bildas ofta vackra och unika miljöer som våra havsstrandängar. Det är härligt att se kor beta på en havsstrandäng och tänka att det samtidigt bidrar till den biologiska mångfalden, livsmedelsproduktionen och kornas välmående. Det finns många vinnare, säger Lukas Rimondini, doktorand vid Institutionen för naturgeografi, Stockholms universitet.
Traditionellt sett har bete och slåtter bedrivits på mycket stora ytor längs med Östersjökusten då det var en viktig näringskälla. Betesdjuren och slåttern bidrog tillsammans med landhöjningen till mängder av öppna och artrika havsstrandängar. Idag är de välskötta havsstrandängarna både färre och mindre, vilket har haft en mycket negativ påverkan på den biologiska mångfalden. I vissa områden är havsstrandängar så pass få och isolerade att arter som växer på dem själva blir isolerade och riskerar att dö ut.
– Det är viktigt att växter kan sprida sig i landskapet för att de ska kunna överleva på lång sikt. Om växter är isolerade från varandra kommer de eventuellt att dö ut. Det är därför viktigt att utforma skötselplaner som försöker minska isoleringen och som möjliggör arters spridning mellan olika havsstrandängar, säger Lukas Rimondini.
Klimat- och miljöförändringar kommer att förvärra effekten av igenväxning och isolering, till exempel när havsytan höjs blir havsstrandängarna ännu mindre och mer isolerade. Några ängar kan till och med försvinna helt eftersom de idag finns på mycket flacka stränder där en liten höjning av havsytan har en stor effekt. För att förhindra detta bör havsstrandängar ökas markant i både antal och storlek genom omfattande betesdrift.
– Det blir som en dubbelsmäll att både hantera klimatförändringar och isolering genom brist på betesdjur. Det finns dock många områden längs med våra kuster som skulle kunna restaureras till öppna och artrika ängar igen. Möjligheterna att vända den nedåtgående trenden är goda, säger Lukas Rimondini.
