Vinterutfodring påverkar renkalvars framtida betesbeteende

Att renar stödutfodras under vintern har blivit vanligare. Orsaken är både konkurrerande verksamheter och ett förändrat klimat. En nackdel med vinterutfodring är att renkalvar som utfodrats i hägn blir sämre på att välja lavrika betesmarker när de får beta fritt under nästa vinter. Det visar Heidi Rautiainen i en avhandling från SLU.

Renskötseln är en grundläggande del av det samiska samhället och central i den samiska kulturen. I renskötseln förlitar sig renägarna på renarnas naturliga anpassning till miljön och deras förmåga att utnyttja naturligt bete. Tillgången på bete har dock minskat under de senaste decennierna på grund av konkurrerande markanvändning (skogsbruk, gruvor, vindkraft etc.) och klimatförändringar.

Som kompensation för förlorad betesmark erbjuds samebyarna i vissa fall ekonomisk ersättning för utfodring av renar under vintern. Dessutom tvingas renskötarna ibland att utfodra renarna under vintrar då betet blir oåtkomligt (”låst”) på grund av isbildning i snön vid regn och växlingar mellan varm och kall väderlek. Detta händer allt oftare och tidigare på vintersäsongen och problemet förväntas öka i framtiden till följd av klimatförändringarna.

På kort sikt leder denna utfodring till förbättrad överlevnad, vikt och reproduktion, men de långsiktiga effekterna har inte undersökts förrän nu. I ett doktorsarbete vid SLU har Heidi Rautiainen undersökt hur utfodring påverkar renarnas val av betesmarker, betesbeteende och vikt under följande vinter.

– Det finns renskötare som tycker sig ha sett tecken på att renar som har blivit utfodrade när de är unga inte klarar sig lika bra på naturbete när de blir äldre, och om djuren blir sämre på att utnyttja naturbetet riskerar extensiva betessystem som renskötseln att förlora sin uthållighet, säger Heidi Rautiainen. Mina studier bekräftar att det finns en sådan risk.

I hennes utfodringsförsök visade det sig nämligen att vinterutfodring riskerar att minska renarnas framtida förmåga att nyttja de naturliga betesresurserna. Renar som utfodrats i hägn var sämre på att välja lavrika betesmarker när de var på fritt bete följande vintrar, jämfört med renar som varit på naturbete under hela livet. Det här observerades trots att renarna som varit frigående hela livet blev utfodrade på bete i kortare perioder, på grund av besvärliga vinterbetesförhållanden.

Heidi Rautiainen har även intervjuat renskötare i Sverige och Finland om deras erfarenheter. Den vanligaste huvudorsaken till att renarna behövde utfodras var i båda länderna förlust av betesmarker på grund av skogsbruk. När det gäller hur renarna påverkas var svaren mindre samstämmiga, men det som lyftes var bland annat kopplat till renarnas kondition, välmående och beteende.

Kunskap om både kort- och långsiktiga effekter av utfodring, och om renarnas förmåga att nyttja naturbete, är viktig för renägare när de överväger om, när och hur de ska utfodra sina renar. Kunskapen är också viktig i samband med beslut om markanvändningsfrågor.

– När exploatering av mark i renskötselområdet leder till att förlorat bete behöver ersättas, bör andra alternativ än utfodring diskuteras, säger Heidi Rautiainen. Utfodring kan ju även innebära en risk att renarna får sämre förmåga att nyttja den betesmark som finns kvar.