Alla känner en Sofia
Januarisolen är blek när jag äntligen skymtar den efter månader av frånvaro.
Ett tunt lager av snö ligger på marken och stilla snöflingor singlar långsamt ned och lägger sig som perfekta kristaller.
Kristaller som lyser upp i allt det mörka.
Jag tittar ut över Ekoln i Uppsala där jag bor och jag måste hela tiden påminna mig om att andas, oftast är min andning stötvis och ibland märker jag hur jag håller den.
”Andas med magen, Sofia, du måste andas med magen”, förmanar jag mig själv tyst, medan snöfallet tilltar. Min andning är inte det enda min förövare har tagit ifrån mig, det är bara en liten del av allt det han valde att ta.
Efter ett tag måste jag sätta mig ned och allt som erbjuds är en kall parkbänk.
Det känns inte som om mina ben bär mig längre och jag måste blunda en kort stund, men när jag blundar så spelas en film upp innanför mina ögonlock.
Det är alltid samma film, en film jag aldrig kommer undan.
Jag tvingar mig att öppna mina ögon och tittar ut över alla de överdådiga husen kring Ekoln.
Den tiden när allt var annorlunda, när jag kunde blunda utan att hela tiden se samma film upprepa sig, är förbi.
Och så undrar jag stilla hur många som egentligen lever under samma tak som sin förövare?
Som varje dag tvingas utstå saker som ingen människa någonsin ska tvingas utstå.
Jag vandrar vidare, men jag märker hur jag blir allt mer ofokuserad.
Mina flashbacks från tiden med min förövare blir allt tydligare och tar upp allt mer tid i min vardag.
Det finns ingenstans där jag kan gömma mig från hans äckliga leende och hans sätt att se på mig när han ville ha sex.
Ångesten dunkar i bröstet och det känns som om det är någon som placerat en tung sten just där.
Jag ökar takten på mina steg, det är en av min strategier för att bli av med min ångest.
Nackdelen är att det inte alltid fungerar, idag är en sådan dag.
Nu har han snart helt tagit över mina tankar och hela den här dagen.
Jag får ingen luft, men jag kan inte heller stanna för att försöka andas, då blir ångesten bara värre. Istället skyndar jag på mina steg och småspringer till busshållplatsen.
Jag måste bara hem.
Väl hemma slänger jag av mig mina kläder och så sätter jag mig på golvet i min lägenhet.
I mina händer vilar mitt ansikte som är vått, vått av mina tårar.
Jag orkar inte längre.
Just därför ställer jag mig upp, sätter mig vid datorn och mejlar alla personer på hans jobb.
Något svar har jag ännu inte fått, men känslan av en liten liten seger inom mig bubblar.
Och så orkar jag en dag till.