1998, året jag lärde mig att min kropp inte bara var min
Bild: Sofia
En repris av Bert visas på linjär TV.
Vilket nästan är den enda underhållning som erbjuds en tidig lördagskväll 1998.
Barn, ungdomar och säkerligen en del vuxna sitter bänkade.
Vad ska Bert hitta på för någonting idag?
Och vid det här laget vet vi att barn ofta gör vad de ser.
Inte vad de blir tillsagda att göra.
Jag har precis slutat för dagen och jag letar efter mina skor.
Det är vårvinter ute och under mina strumpor fastnar en miljon små gruskorn.
Äntligen hittar jag mina skor.
Jag böjer mig fram för att sätta på dem.
Och så händer det.
”BALLA, BALLA!”
En pojke i min klass har tagit ett grepp om min rumpa och underliv.
Snabbt och hårt gräver han in sina fingrar i mig samtidigt som han skrattar.
Jag är 9 år och förstår ingenting.
Bara att det inte känns bra.
Han försvinner snabbt ut genom dörren och slänger inte ens en blick på mig.
Ensam står jag lämnad med ena skon på mig och den andra i handen.
Och för första gången känner jag av skammen.
En skam som inte ska vara min.
Det var första gången någon tog på min kropp utan att jag ville, men långt ifrån den sista.
Minnena sköljer över mig när jag tänker på:
Alla de gånger någon klämt på min rumpa.
Alla de gånger jag varit rädd för att bli drogad på krogen.
Alla de gånger jag vänder mig om sent på natten för att försäkra mig om att ingen följer efter.
Eller den gången en okänd man i Paris tog sin hand och förde upp den mellan mina ben. För att han var så förbannat sugen på att röra vid min tonårsfitta, utan att för den skull ta något ansvar för vad hans handlingar gjorde med mig.
Eller den gången en annan okänd man tryckte upp sin arm mot min hals och skrek ”BACKA” för att jag inte tolererade att han antastade min vän.
Eller varför inte alla de gånger min förövare utnyttjade mig sexuellt, fast samtycke absolut inte fanns.
2021
Så vad har alla de sakerna lärt mig?
Att min kropp aldrig bara är min.
Att min kropp också tillhör alla de män som någonsin tagit på den utan mitt samtycke.
Att mina nej fortfarande inte betyder någonting.
För när jag säger nej riskerar jag att bli kallad för: hora, fitta, surkärring.
Men jag riskerar även långt värre konsekvenser än att bara få utstå kränkande ord.
Allt för att jag äger något som är mitt.
Något som aldrig kan vara ditt - utan mitt samtycke.
1998
Nästa dag står jag åter igen och letar efter mina skor.
Gruskornen under mina strumpor är lika många som igår.
De gräver in i mina fötter.
Men jag tar ingen notis om dem.
Min kropp är spänd.
Blicken mörk.
Och jag är beredd.
Balla balla-pojken tar stas.
Han ska göra det igen.
Det är i alla fall vad han tror.
Innan han hunnit fram till mig vänder jag mig om.
Jag formar min hand som en grävskopa och säger högt:
”BALLA, BALLA!”
Mina nätta flickfingrar gräver sig in i hans rumpa och jag stannar länge med mina hand.
Det jag gör känns fel.
Men någonstans inom mig vet jag att det är just det här jag måste göra.
Till sist släpper jag taget om hans rumpa.
Han tittar förskräckt på mig och hans ögon säger allt.
Det var tydligen bara okej när det inte hände honom.
Och idag är det jag som går ut genom dörren och jag slänger inte ens en blick efter honom.
/Sofiassilverlining