Kämpa med mig?
Jag vill förändra världen.
Jag vet att ALLA kan göra allt och INGEN kan göra ingenting.
Ja lite så ödmjukt, tänker jag. Varför ska vi nöja oss med att göra lite när vi nu faktiskt har bevisat att vi KAN göra allt? Vi har stängt ned samhällen, flygen har tystnat, gränser har stängts, affärerna har bommat igen eller kortat ned sina öppettider och trillioners sillioner pengar har betalats ut i stöd och bidrag till företag och privatpersoner. Människor har visat medmänsklighet som vi aldrig har sett förr, vi har ”ställt om” för att hjälpa varandra, hjälper till i vården och att handla åt pensionärer. Vi har lärt oss att zooma med våra nära och kära, med kunder och kollegor och vi har sparat en massa tiiiid! Underbart. Lite sovmorgon, liten promenad i skogen hinna slänga i en tvättmaskin och kanske dricka en flaska vin till lunchen och spöa upp frugan. Jo jo tänk vad vi hinner med lite extra nu.
Jag själv sitter i soffan med en dator i knäet. Lugnt och skönt med min dotter vid köksbordet, hon speglar sig samtidigt som hon lyssnar lite förstrött på en kemi-lärare på skärmen. Funderar på lunch, orkar jag ta en dusch idag eller vänta tills jag har tränat i morgon? Stora frågor här i Täby.
En annan kvinna sitter med skräck och märker att sin man och sina barns pappa är irriterad. Hon väntar på att han ska komma på något som är fel. Till exempel att falukorven är bränd och att sonen smällde lite för hårt i badrumsdörren (han är 4 år). Då tar mannen sig rätten att bli arg och slår sin fru, tillika sina barns mamma. Hon hoppas bara att sonen inte hör och att det inte ska göra alltför ont denna gång men hon är ändå glad att det händer. Då slipper hon sitta och vänta på ATT det ska hända, och vilket är egentligen värst? Nu är det klart för denna gång och det blir lugnt ett tag. Ja, de kanske till och med har det lite mysigt. Tills det byggs upp en ny irritation och våldet börjar om igen.
Ekvationen går inte ihop för mig. Det här (pekfinger upp) är en del i denna värld som inte får fortgå. Som inte kan accepteras eller får normaliseras. Ändå stängs inga samhällen ned för att rädda dessa kvinnor och barn, inga trillioners sillioner betalas ut för att kvinnor ska kunna sätta sig själv och sina barn i säkerhet för sina män - för det ÄR till allra största delen män (och inte monster). Notan kostade samhället 43 miljarder kronor 2018. Inga gränser stängs när flickor inte kommer tillbaka från sommarlovet för att hon är bortgift med en gubbe i ett fjärran land. Det har blivit för vanligt och ”det gäller inte mig” eller ”de får väl lämna sina män då”. Eller den bästa ”inte alla män” (gubbe som himlar med ögonen).
Här måste vi tänka om och tänka till ordentligt varför det blir så. Resurser behövs, kunskaper, insikter, förståelse och medkänsla för att alla ska få samma möjlighet och inte låta varken pengar eller pitten styra.
43 miljarder kronor per år! 43 MILJARDER! Det är 4 300 kr per svensk. Var femte kvinna blir utsatt för någon typ av våld i sitt liv och mörkertalet är naturligtvis stort.
Varför vill vi inte satsa på att få ordning på detta problem? Om inte annat för ekonomins skull. Var är alla satsningar, omställningar och annat vi skulle kunna göra för att en gång för alla förändra kvinnor och barns liv?
Det kommer fler saker som jag vill belysa, ändra på, gråta över och vara stolt för. Jag har så mycket att säga och jag välkomnar sällskap av dig på min resa mot att förändra världen. Är du med mig?